Han som hänger tvätt

När, vaknade hon solen stod på sin höga punkt på himlen. Den lyste upp i hela sovrummet. 

 ”Solen!” ropade hon till sig själv.

Efter alla mörka dagar som hon hade levt.  Solen !  var skillnad mellan dag och natten: 

Livet hade varit en lång höst för henne. Dagarna hade varit mörka även på en solig dag.

Men, inte idag!

Det hade gått nästan en månad som hon vågade inte ens titta ut genom fönstret. Sommaren har varit fruktansvärt varm detta år. Hon åt frukost när alla andra människor åt lunch. Men det spela inte holl. Hon var inte tonåring längre. Det finns ingen som kunde säga åt henne vad hon skulle göra.

Mamma hade varit borta mer än … ”Tio år!” nu får hon räkna efter. Förut kunde hon inte säga på en gång hur många år mamma hade varit död. Nu, behöver hon inte ens räkna, tänka och det hade gått bara tio år. ”Det är som det är.” Skulle hennes mamma säga. 

Men det hade inte varit alltid så. Mamman hade varit mycket krävande, och barnen ansträngde sig för att uppfylla alla krav. ”Det är som det är” sa mamma efter hade fått sin cancer diagnos. Då, var det  som att mamma plötsligt hade blivit som alla andra människor. Varför tänker hon på mamma? Undrade hon.

Idag bestämmer hon sig för att följa läkare förslag: ” Gör ingenting, sätt dig på balkongen och njut av liv.”  Med en bok och ett glas vin satte hon sig där. På balkongen.

Det var stort! Ett glas vin efter frukost! Hon bläddrade igenom boken, och sida efter sida, ingenting intresserade henne.  Tankarna upprepa och upprepa sig. ”Vad har jag gjort av mitt liv?” ”Vem är jag?” ”Vem har jag varit förut?” ”Vem har jag blivit?” Tankarna gjorde ont och hennes hjärta höll för exploderar. 

Bland olika ljud som kom från gatan, hörde hon någon som sjöng.

Hon tittade ner och såg en man på andra sida gatan som hängde tvätt och sjöng. ”Vad sjunger han?” Det är ingen musik! Han bara sjunger bla, bla, bla.

Det man såg nöjde ut och det var  inget som kunde störa honom. Han var glad!

Hur kunde han bara vara glad och sjunga när hon håller på att dö? Visste inte han det? Hon tittar på mannen och tänker att det var varmt och han måste luktade svett. ”Ja, han luktar svett.”  Han hänger tvätt och blir sig inte. Han fortsätta sjunga som om han var den lyckligaste av män i hela världen.

Det kunde hon inte acceptera. Medan hon hade kampat hela natten, hela morgonen, hela året, hela livet för att vara glad och sjunga. Där stod han på balkongen och hängde sin tvätt och sjöng. Han som hänger tvätt, var glad som en ... ”Idioter!” skrek hon.

Hon känner att hela hennes väsen hatar den där mannen. Hon känner att hela hennes kropp håller för att gå sönder.

Då tappade hon glaset på golv. Desperat kastade hon boken ifrån sig och sprang in genom vardagar rummet. Hon tog sig in i sovrummet, stängde fönster, drog den svarta gardinen och försvann.