Nässlor 

När hon såg hennes mamma, stående vid dörren med bälte i hand, visste hon redan vad hon har att förväntar sig. ”Ah!” tänkte hon ”idag har bältet kommit själv till jobbet!”  ”Synd.” Hon tycker nästan om att hämta den bakom dörren. Där brukar bältet hänga som en amulett för att avvärja olydiga barn.

Medan bältet gjorde sitt jobb. Sa hon till sig själv: ”Jag är som ogräs!” Senare, när hon låg ner i sängen vill hennes tårar komma ut. Hon vände sig försiktigt. Det var som om madrassen var täckt med nässlor. Det gick inte att ligga på ryggen i alla fall. Sängen är för liten för henne och hennes stora syster. 

Innan hon somnar tänker hon på dagens händelser. Hon ser sig själv liggande på gräsmattan  bakom huset, och tittar på molnbildningen. Hon vandrar bland  de små korridorerna som separerar, de många hus som finns på samma gård, där hon bor. Hon leker med några pinnar och pratar med sig själv. Hon gömmer sig bakom väggen och lyssnar på vad de vuxna säger.

Hon tycker särskilt om kvinnornas historier. De berättar om sina mäns hemligheter i sängen, och hur ledsna de är. De gråter och visar märken som de har på kroppen. De önskar att deras män skulle vara som han som pratar i radio. De drömmer om ett annat liv. Till slut säger en av dem att de i alla fall har mat på bordet. Och de har ingenstans att ta vägen med deras fem eller åtta barn.

Alla hus är lika med ett rum och kök. I mitten av gården finns en brunn och några tvättbrädor, gjorda av betong. Kvinnorna brukar komma på samma tid med en säck full av smutsiga kläder. De sätter på radion på hög volym och en man med sammetsröst pratar till dem. Han kallar sina lyssnare ”mina vackra vänner” och spela massor av romantisk musik. Kvinnorna skrattar och gråter på samma gång.

I slutet på dagen springer alla kvinnor och letar efter sina barn. Alla måste vara klara innan deras pappor kom hem från fabriken. På gården hörs en gråtande symfoni med öron som dras och bälten som arbetar. Då, springer hon och sätter sig vid grinden. Hon väntar på att få titta på alla män som kommer vacklande på gatan. Alla bär de overaller med fabriksnamnet. Alla män luktar svett, olja och sprit. De slår igen grinden och svär. Ibland måste hon akta sig för att inte få stryk från dem också. 

När männen kommer in i husen, blir symfonin ännu högre. Det hörs barn och kvinnor som skriker, tallrikar och  kastruller som faller på golvet, och någon som ber för sitt liv. Hon fortsätter att vara sittande vid grinden och känner att hennes hjärta slår snabbare. Ibland är det som om hon trivs med att lyssna på att de andra får stryk. Hon känner att hennes kropp ryser av rädsla och njutning. Hon tänker: ”Jag är inte den enda.”  Hon stannar vid grinden tills hennes pappa kommer. Senare ska hon och mamma också få stryk. De spelar ingen roll.

Solen ska gå upp nästan morgon. Kvinnorna ska vara ledsna och barn ska gå försiktigt. Hon vet hur mycket ont det gör i hela kroppen. De ska samlas igen vid tvätten och sätter på radio. Någon ska försöka gömma sin blåtira. Någon ska halta. Någon ska komma från akuten, med armen i gips. Där brukar de säga att de har ramlat ner från trapporna, som inte finns i deras ett rum och kök. Så, fort mannen med sammet röst börjar prata, blir de glada igen. Solen skiner på gården, barnen börjar leka och skratta, hennes rygg och rumpa svider.

Hon ska sitta på marken och leka med lera. Hon ska göra små dockor av lera och de ska slå varandra. Hon ska sitta bakom huset och titta på himlen. Solen ska bränna hennes ansikte och allt blir rött. En av kvinnorna skriker ett sista skrik. Hon somnar i förväntan att en ännu dag ska ta slut. I sömnen, hör hon hennes mamma skrika hennes namn. Hon svarade inte. I sömnen bältet tar sig från baksidan av dörren och börjar gå själv.